Ringerikshallen en gang for mange år siden: Det var første gang jeg hørte ham. Vi var på Hønefoss med vårt 91-lag.  Høyt oppe på den altfor bratte tribunen satt det en kar som totalt dominerte tribunen, hallen, kampen og rammen rundt.  Og det begynte med en gang etter hoppball.  Jeg husker jeg tenkte «hva i h..vete er dette»?  Det viste seg å være faren til Henry Mc Carthy på motstanderlaget.

Solna 2009:  De som var til stede vil huske kampen lenge.  Det var da 91-årgangen slo det svenske U18-landslaget i nordisk mesterskap.  Og som vanlig i Solna i mai; Norge var der med en stor kontingent foreldre og andre supportere.  Det var lurveleven i hallen, det var jo egentlig Sveriges hjemmebane, men Norge dominerte totalt på tribunen.  Selvfølgelig anført av en svenske – Robert Mc Carthy. Norge vant både på banen og på tribunen.

Bergen 2013: For kort tid siden kunne jeg lese dette på Gimles hjemmesider:

«Vi er mer bekymret for den tilhengerskare Ullern drar med seg til kamper. De gjør det rett og slett utrivelig å være på basket kamp for småbarn og småbarnsfamilier. Dette burde Ullern rydde opp i.»

Hvis – og jeg presiserer hvis – dette handler om Robert Mc Carthy har Gimle et problem.  Det er nemlig ikke mulig å bli muggen på Robban.  Jeg skal medgi at tilvenningen kan ta litt tid, men så er det bare å hengi seg:  Mannen er til å spise opp, selv om det er en drøy munnfull.

Jeg er selv en versting, men med motsatt fortegn:  Jeg er altfor rolig som tilskuer.  Jeg heier ikke – annet enn inni meg.  Jeg lar meg sjelden rive med, jeg er sjelden henrykt.  Jeg er kanskje altfor norsk.  Men for meg henger det også litt sammen med mange år som landslagstrener.  Nesten alle kamper jeg ser har en eller annen landslagsspiller med, og jeg vil nødig fremstå som annet enn nøytral.  Kanskje en dårlig unnskyldning, men det er blitt sånn.

Espen Hildrup er etter hvert blitt fast inventar på mange av kampene i Asker og Bærum – og takk for det.  Men han har sitt egentlige utgangspunkt i ishockey, og er nok vant til vesentlig friskere tak på tribunen.  Det må være rart å se to så ulike idretter med ditto ulik oppførsel på tribunen.  I basketball klapper vi høflig, og knapt nok det; i ishockey er det litt røffere.

Håkon Halvorsen har vært speaker for Bærums Verk og Bærum Basket så lenge jeg kan huske, men har på sine eldre dager lånt bort litt av kapasiteren og godviljen sin til håndball også (fy deg, Håkon!!).  På siste Bærum-kamp var han litt sjokkskadd:  Han følte det helt umulig å få igang publikum; lite engasjement, lite stemning – og det i en kamp som faktisk var både viktig og spennende (Bærum Basket-Asker Aliens).  Men på basketballtribunen lar vi oss ikke rive med.

Robert Mc Carthy forteller selv om en kamp han var på nylig:

«Jag blir lite frustrerad när jag för ett par veckor sedan såg Frøya-Tromsø i en helt fantastiskt spännande match med massor av bra basketboll. Det pendlar fram och tillbaka och det fullständigt kokar i mig! 3,8 sekunder kvar, Tromsø upp 1 poeng Frøya har bollen!! Då skall det ju vara ett vanvettigt brøl från Frøya-supportrarna (Det var faktisk ett hyggelig stort publikum) Men det jag hör är några Tromsøværingar som faktiskt dominerar tribunen. Jag kunde inte hålla mig så jag tog i av all min kraft och hejade på Frøya! Så skall det ikke vara!! En svenske som bor i Hønefoss försöker att pumpa upp adrenalinet hos en Bergenspublik?»

Av skikkelige tribuneplagere som i realiteten er det vi ønsker oss var for eksempel moren til Lisbeth Jansen på Høybråten; alltid til stede med kubjelle.  Jeg mistenker henne for å være forløperen til bjelletyrraniet på håndballandskampene.  Tor Christian Bakken var håpløst usaklig og høylydt den gangen han var ung og uredd.  Faren til Jonas Solem på det som var Sandvikas 96 guttelag, var en annen relativt høylydt kar – BRA (og veldig irriterende).  Knut Osvik med stortromma.  Og altså Robert Mc Carthy.

Jeg er helt sikker på at vi trenger flere som Robban på tribunene, og færre som meg. Derfor spurte jeg også Robert om han har noen tanker omkring norsk tribunertradisjon.  Han sier:

«Det nordiska tempramentet är nu där en gång för alla; vi skall inte sticka oss ut, vi skall vara tysta och stilla och inte ställa till bråk – «just blend in». Jag tror att det är en adferd som vi har lärt oss i vår uppväxt!  Var det inte de tysta och stilla som fick de beste betygene i skolan? Vilka var det som fick gå upp till rektorn och som fick 1’or, 2’or i sitt betyg? Jo;bråkmakarna! (Läs Robert)

Men jag tror att man kan LÄRA upp en publik till att ändra lite på detta! Att klubbarna runt omkring i landet utser en ansvarlig «cheerleader» som tar detta seriöst! Enkla ramsor med rytme och snärt. Kanske trumma och ropert som hjälpande attribut!

Detta är en inlärning som självklart tar tid och som kräver tålamod! Men när publiken får känna på den faktiskt terapeutiska effekten av att använda sin stämma djupt innifrån magen tillsammans med andra, så tror jag att vi kan komma någonstans. (Alla som har sjungit i kor vet vad jag pratar om)

Jag tror på SERIÖS uppläring av vårt publikum. Dom har det i sig, det kan vi vara trygga på!! Det måste bara fram!

Noe som vil prøve?  Allerede denne helgen har du sjansen i flere spennende oppgjør i BLNO, KL og 1. divisjon.